Under The Carpet

Paed Conca, Fadi Tabbal & Stéphane Rives

℗ 2012 Ruptured


Julien Heraud

Ruptured est un label libanais qui produit certains des musiciens expérimentaux les plus actifs résidant à Beyrouth. Une scène large habitée par le rock, le rap, les musiques électroniques, la pop, les expérimentations sonores, etc. La dernière production de ce label est un trio qui navigue sur des flots electronica aux ambiances post-rock. Under The Carpet réunit trois musiciens de trois pays: le suisse Paed Conca (basse électrique et clarinette), le français Stéphane Rives (ordinateur) et le libanais Fadi Tabbal (guitare électrique & ipad). Des trois, je ne connaissais que Stéphane Rives, saxophoniste très important dans les musiques improvisées libanaises (et au-delà...). Quant à Paed Conca, il semble provenir plutôt des musiques expérimentales tandis que Fadi Tabbal est musicien dans plusieurs groupes de pop-rock alternatifs.

Un mélange étonnant d'origines géographiques et musicales diverses pour un résultat tout aussi singulier. Under The Carpet dessine une vingtaine de paysages sombres mais accueillant, des univers teintés de rêveries urbaines lentes, froides, industrielles, mais rarement agressives. Tout se fait dans un subtil équilibre entre des inquiétants "bruits" acoustiques ou électroniques et des éléments musicaux rassurants (tonalité, modes, rythmes). On est toujours dans un éléments stylistique connu, que ce soit du hip-hop ("get me a pack"), de l'ambient ("a new hope for medical treatment"), du dubstep, ou je ne sais quoi, mais on est également toujours quelque peu à côté. Parfois c'est drôle (comme cette conclusion on ne peut plus brusque), d'autres fois c'est osé, mais le plus souvent, c'est surtout teinté d'une mélancolie qui semble provenir d'une grande influence des ambiances post-rock (comme sur "late night tales" par exemple, ou encore sur la piste suivante "rock bottom" - intitulée ainsi j'imagine en hommage au chef d’œuvre de Robert Wyatt). Des riffs simples et graves de basse et de guitare sont accompagnés de field-recordings sombres et inquiétants, ou de nappes synthétiques de bruits divers, de microcontacts frottés, etc. Une musique expérimentale tout en utilisant abondamment des idiomes connus et divers.

Un album chaleureux et risqué, aventureux tout en restant accessible à beaucoup, plein d'émotions et réussi.


Brian Olewnick - november 2012

It's all too easy, as a listener or writer about this music, to pigeonhole a given musician into a slot based on what you've happened to have heard, forming a mental image that, in all likelihood, is seriously incomplete and inaccurate. My notion of what Stéphane Rives was about had been based on the handful of recordings, beginning with his stunning solo, "Fibres" (Potlatch) form a few years back: a rigorous exploration of the properties of the soprano saxophone considered as a sound-producing metal tube. There were elaborations on that, but they served to broaden that initial conception, to add fullness and detail. 

Now, in fairness, Under the Carpet has all the appearance of a cooperative trio and, having never previously heard (I don't think) the music of Paed Conca (electric bass, clarinet) and Fadi Tabbal (electric guitar, ipad), it's possible that the music here simply conforms more to what they'd been doing all along, Rives (laptop--no actual soprano here, though I believe it's sampled and altered via the computer) adding his own ideas to the mix. 

There are 21 tracks that pretty much segue into each other and the music covers a pretty decent range though, again, one I wouldn't have guessed for Rives. The modus operandi here is essentially improvising off of melodic fragments. Describing it? Well, there's a proggish element throughout; sometimes I hear hints of Terry Riley, sometimes of Godspeed You! Black Emperor; a quasi-industrial patch here, one referring to country blues there, a nod to Derek Bailey over here. I occasionally picked up glimmers of Hector Zazou or Benjamin Lew...quite the smorgasbord! There's generally a rhythmic element in place (often with a mid-East feel, natural enough given the music's origin in Beirut), more often a pulse than a beat, though the latter pops in once or twice. But the main factor is an inviting, almost gooey lushness, all of the sounds rounded and slippery, squelchy even. But these are usually tempered with harsher sonorities (via Rives?), allusions to 60s tape music, perhaps. Are there times when the sound gets a bit too proggy for my taste? Sure, once or twice the syrup is laid on rather thickly, the guitar too Rypdalian. 

But overall, I find myself just enjoying the ride. It moves well, varies nicely and has a strong underlying musicality that carries it through. Really interesting work and, to its credit, really tough to pigeonhole. Check it out.


Thomas Millroth - october 2012

Ännu några spår från Libanons fascinerande improviserade blandmusik. Sedan ett år tillbaka arbetar trion Under the Carpet med sin muterade konst, där tre starka individualister flyter in i varandras musik. Det är ett givande och tagande, där egentligen ingen är rädd att förlora sin själ. Inte ens sin personlighet, tvärtom, på det planet är musiken rena skiktröntgen.

Paed Conca, den schweiziske klarinettisten och basisten, som ju brukar spela med Raed Yassin, har slagit sig ihop med Stéphane Rives; presentation tämligen onödig. Och en av förgrundsgestalterna på Beiruts experimentella rockscen, Fadi Tabbal, gitarr och i-pad.

Det första som sticker i ögon och öron, är att Rives inte spelar sax utan hanterar laptop, där saxspelet ligger inspelat för att bearbetas. Nu innebär ju inte detta, att Rives blivit anonym. Ibland kan jag visst sakna hans speciella anblåsning och särskilda tonkvaliteter. De slätas ut, men det finns mycket kvar i fraseringen och ibland dyker faktiskt ganska klara reminiscenser upp från hans akustiska tillvaro.

Idén med mötet mellan rock och impro är ett slags dekonstruktion. Det är inte impro-pop och inte heller impro med rocktryck. Det finns alltid en melodi eller figur, som sätter mönster. Dessa plockas sedan ner bit för bit. Därför är det ju också konsekvent att framför allt Rives låter saxen silas genom lap-topen. Det här betyder att strukturer och lager är helt synliga. Det blir aldrig någon form av noise eller traditionell elektronika. Det betyder också att några nummer har fått et tungt beat med rullande basgångar.

Och utifrån detta hörs Conca och Rives i svidande snygga figurer, som ibland skär in i konturerna, då de tenderar att bli litet lösa. Stora linjer välver sig genom den datakonserverade saxen eller plötsliga kast lyfter sig ur klangerna genom klarinetten. Det är mycket fint. Och överraskande.

En annan överraskning är förövrigt det lilla avslutningsnumret, där de leker med tankar om teknik och lockar med sig avantgardenördarna i ett avslutande leende: ”The days of the minitel are over.” Det är en munter dystopisk aforism.

För att ytterligare understryka den kulturella absoluta tätheten i produktionen och i staden vill jag lyfta fram formgivaren och konstnären Maya Chami. Hon är strålande och har format en förpackning som svarar på musiken. Skivan ingår i en serie som produceras av Ziad Nawfal med olika slags experimentell musik, som spelas in av radion i Beirut. Vi är rätt bortskämda med den höga kvaliteten på skivor från Beirut. Varav detta alltså är en.


Frans de Waard - october 2012

UNDER THE CARPET (CD by Ruptured) A truly international trio here with from Switzerland Paed Conca (electric bass and clarinet), from France Stephane Rives (laptop) and from Lebanon Fadi Tabbel (electric guitar and ipad). They are all based in Beirut, and formed this group in 2011. All three have a background in improvised music, in whatever form this may appear, but when melted together here it sounds actually much less improvised than we would expect. It's hard to tell if the idea here is to cross barriers between improvisation and rock music, but also using various hybrid forms of electronics, but if that is the intention of this group, then I should think they succeeded well in that. It's a bit of everything and it works quite well. From the technoid beats of 'Sizes Performance And Capacity' to the more subdued moments of the first part of 'Twinkle Twinkle' with its distorted guitar pushed to the background, and the field recordings in the second part thereof. Sometimes Under The Carpet uses a full-on rhythm, but sometimes it is as loose as one should expect from a group of improvisers, and then, as easily, followed by an introspective piece of solo guitar music. Maybe with sixty-four minutes the album is not exactly of rock like lengths, but that's perhaps the only thing I have against it. I think the album could have been even more stronger when it would have been cut down down to forty-five minutes, weed out the weaker brothers here, such as the drone of the three parts of 'Footnote In Your History', which may fir well on this CD but think of this as a exciting LP and you would have to let go of these pieces. The sheer variation and the fine imagination which went into creating this music made one hell of a fine release.